Till förkristen begravningstradition hörde brandgravar och synliga rösen. I Österbotten finns många forngravsområden från brons- och järnålder, alltså från perioden 1500 f.Kr. till 1100-talet och medeltidens början, till exempel i Pörtom (bronsålder), Malax och Vörå (brons- och järnålder).
I och med att österbottningarna övergick till kristendomen, övergav de också sitt gamla gravskick. Man började begrava sina döda i öst-västlig riktning och man lade inte längre med gravgåvor för den sista resan. Gravarna försågs inte heller med rösen vilket gjorde dem mer osynliga i terrängen.
Av dessa orsaker är det svårt att finna spår av de medeltida österbottningarnas begravningsplatser. Eftersom det var långt till de fåtaliga kyrkor och kapell som byggdes i den glest befolkade regionen, begravde man sannolikt sina döda intill den egna gården. Begravningsplatser etablerades troligen också intill kyrkorna också i Österbotten. Skillnaden mellan ”vigd jord” och annan mark blev dock avgörande först under den lutherska tiden.
Eftersom de medeltida gravarna inte försetts med föremål, och eftersom de inte markerats på något monumentalt sätt i terrängen, är de alltså i princip försvunna idag. Men det finns berättelser och lokala minnen av gravgårdar. Vid Ahlnäset i Yttermalax har flera personer haft minne av stenhopar som kan ha anknutit till en medeltida familjegrav, eventuellt från tidig medeltid. Gravplatsen ligger också nära den medeltida strandlinjen, i ett område som troligen länge varit bebott. Idag finns tyvärr inga tydliga spår kvar av stengravarna på grund av kalhuggning och markberedning, och det faktum att platsen inte kunnat registreras som fornlämning.
Men vi vet att de medeltida malaxborna begrovs intill sina hemman, och detta kan mycket väl vara en plats med historia.
