Människan har tagit landskapet i besittning, men genom århundradena är det naturen som har dikterat villkoren. Människorna har anlagt sina bosättningar utgående från landskapets formationer. Vattnet har förenat, skogar och ödemarker har skilt åt. För medeltidsmänniskan var detta en självklarhet.
Boberget i Vörå är en naturformation som påverkade människornas liv på senmedeltiden. Berget kom att utgöra gränsen mellan socknarna Storkyro och Mustasaari. De som bodde söder om Boberget begav sig till kyrkan i Storkyro, medan de som var bosatta i norra Vörå styrde sina steg mot Kapellbacken i Mustasaari. Först i början av 1500-talet blev Vörå ett självständigt pastorat. Från denna tid härstammar den nuvarande kyrkans äldsta delar. (Vörå kyrka är för övrigt Finlands äldsta i bruk varande träkyrka, byggd år 1626).
Boberget var alltså en viktig gränszon, ett svårforcerat naturområde som formade bosättningarna på både sydsidan och nordsidan. Den starka gränsen mellan norra och södra Vörå har levt kvar många hundra år efter medeltiden, bland annat avspeglad i dialektuttryck. I norra Vörå säger man till exempel ”svart” och ”kartor", medan man i södra Vörå säger ”svasst” och ”kaasstor”.
Ännu på 1930-talet lär en stor gränssten ha stått uppe på Boberget och vittnat om den sockengräns som en gång gick här. Den berättas ha varit hög och smal, som en ”bautasten”. Idag är det svårt att hitta stenen, som kan ha fallit och blivit mossbevuxen under seklets gång.
Men Boberget höjer sig över Vöråslätten och ruvar på sin historia.
