Den äldsta bebyggelsen i Österbotten ligger längst österut, på de höjder som skapats av inlandsisen för 10 000 år sedan. Det handlar om stenålders- och bronsåldersboplatser som vittnar om att de villebrådsrika skogarna och fiskrika kustvattnen lockade människor att slå sig ner.
Älvarna och floderna har strömmat västerut mot havet och skapat nya fåror och deltan, allt eftersom landet höjt sig ur havet. Liksom idag, har älvarna varit den livsnerv som förenat inlandet med kusten.
Under medeltiden var Kronoby å – som då ännu inte hette Kronoby å – ett vattendrag som förenade öst och väst. Vid en liten fors, en s.k. stråka, uppstod en handelsplats där köpmän från öst köpte varor från fartyg som seglade upp längs kusten. Vid arkeologiska utgrävningar har man hittat bland annat viktlod, dräktsmycken och verktyg. ”Stråkan” kom att ge namn åt den gård som står vid åns strand ännu idag, och den by som växte fram här kom att heta Påras – eller Poras, som det tidigare stavats. Ortnamnet Påras har troligen kopplingar till åns upprinnelse i Porajärvi i dagens Perho.
Vid Påras kan man också anta att kristendomen fick fäste. På den äldsta kartan över den österbottniska kusten från år 1533 finns älvarna tydligt utritade, och vid ”Påras” finns ett kors som markerar att ett kapell funnits just här. Kapellet har inte varit någon stenbyggnad som lämnat spår efter sig, men platsen har varit kristnad och en mötesplats för långväga resenärer från öst och väst.
I Påras står sedan år 2012 ett nyuppfört träkapell som minner om den förhistoriska och medeltida kultur som funnits här. Kapellets formspråk påminner om ortodoxa tsasounas, vilket man avsiktligt valt. Man har nämligen velat lyfta fram möjligheten att kristendomen nått nejden österifrån och inte – som vanligen antas – västerifrån. Påras ligger nämligen inte långt från den gräns mellan Svea rike och Novgorod som drogs i Nöteborg år 1323, så den östliga kultursfären låg inte långt borta.
