Den kända urkunden från år 1348 - där kung Magnus Eriksson ger inbyggarna i Närpes, Mustasaari och Pedersöre rätt att handla med ”ätande varor” - befäster den handel som i sekler bedrivits vid Bottenvikens östliga stränder. Kungamakten strävade efter att få kontroll över handeln, och det var också denna strävan som drygt 250 år senare låg bakom grundandet av handelsstäder längs kusten.
Kustborna var duktiga båtbyggare och seglare, och de seglade till Åbo och Stockholm – och kanske ännu längre bort – för att sälja sina varor. Från medeltiden finns inga exakta räkenskaper bevarade, men Stockholms tullängder från tidigt 1500-tal talar sitt tydliga språk. En mycket stor del av de förtullade varor – smör, hudar och torkad fisk – som fördes in i Stockholm kom från österbottniska hamnar. Bondeseglationen var stark och de bottniska leverantörerna hade gott rykte. I Stockholms stads tänkebok från år 1511 omnämns exempelvis bondeskeppare från Närpes som leverantörer av taknäver till Stockholms borgerskap.
Invånarna i regionen behövde förstås också marknadsplatser där de själva kunde utbyta varor ett par gånger om året. Det finns uppgifter om att Långön, eller Långholmen, vid Närpesfjärden var en sådan marknadsplats redan under senmedeltiden. När Vasa stad senare grundlades kom Långön att bli en handelsplats för borgarna i Vasa, som till och med lär ha haft egna handelsbodar här. Handelsrättigheterna på Långön var därmed knutna till borgarna i Vasa, och platsen blev under 1600-talet föremål för kamp mellan Vasaborgarna och borgarna i det nygrundade Kristinestad. I ett tingsprotokoll från år 1681 finns anteckning om att det sedan gammalt ”Marknadh på Lång Holmen warit”.
Långöns handelsplats ligger vid Närpesfjärdens östra strand och området har förvandlats allteftersom landet stigit ur havet. Man kan föreställa sig vilken lämplig marknadsplats detta måste ha varit, nåbar från havet med en skyddad hamn. Tänk att handelsbodar stått här en gång för länge sedan!
