Runor är något vi förknippar med vikingar, runstenar och skildringar av hjältedåd i fjärran land. Många känner till att det fornnordiska alfabetet användes i slutet av järnåldern (ca 800-1000) och kallades futhark efter de sex första tecknen. Men färre känner till att runorna är ett gammalt germanskt alfabet med rötter i 100-talet, och att runtecknen levde kvar i olika varianter långt in i medeltiden, till och med längre än så.
Under medeltiden var det huvudsakligen ett fåtal män som fick lära sig läsa det latinska alfabetet, män som skolades till präster och skrivare. Munkarna i klostren var givetvis också läs- och skrivkunniga. Runorna anses däremot ha varit ett folkligt alfabet, som både män och kvinnor behärskade. Vardags- och dekorationsföremål från 1100- till 1300-talen, som prytts med runskrift, bekräftar att runorna var viktiga som skriftspråk.
I Österbottens museum finns ett märkligt föremål från Malax – en liten träask med låsbart lock, en så kallad trya, som daterats till sent 1500-tal. Tryan har troligen varit förvaringsask för säljägarnas elddon, och den har prytts med en runkalender enligt Åbo stifts kalendarium. Veckornas runor bygger på det kända futhark-alfabetet. Det är troligt att säljägaren såg stiftskalendariet som en välsignelse av de viktiga elddonen som han hade med sig ute på isarna. Just denna trya har förmodligen ändå mest använts som ”smyckesskrin” eller liknande – annars skulle den inte vara i så gott skick. Tryan har donerats till museet på 1930-talet och hade alltså varit nogsamt bevarad i flera hundra år.
Även om tryan inte i sig är ett medeltida föremål, är den ett bevis för hur länge runorna levde kvar i folklig tradition. Träasken från Malax för med sig en fläkt från medeltiden.
